Om graviditet

 
 
 
Allvarligt talat, detta är helt sjukt. Jag har ett barn, en liten son som redan har hunnit bli två månader och som är det finaste som finns på denna jord. Men man glömmer så jäkla fort, glömmer att han låg i min mage i nio månader och jäste.
Har jag ens varit gravid liksom? Precis så känns det, de nio månaderna var de kortaste men samtidigt längsta i mitt liv. Långa då man väntade och längtade, men samtidigt korta då en graviditet är något så stort att man liksom blir uppslukad av hela processen. Jag minns hur stolt jag var över min mage, hur fin den var och hur jag gärna gick runt och stoltserade med den. Men samtidigt hur irriterad jag blev när var och varannan kund på jobbet frågade om det inte var dags snart när jag egentligen hade tre månader kvar. Jag minns hur jag och Jani låg i soffan på kvällarna och väntade på att Frej skulle sätta igång med sina karate-moves. Och jag minns hur förvånade och imponerade vi blev varje gång vi kände honom sparka eller slå mot våra händer. 
Nu ligger han i vår soffa och myser med sin far, mitt livs kärlek. Och idag fick vi höra vår son skratta för första gången, vilken fantastisk känsla och vilka glädjetårar.
Är det inte underligt hur livet sker?

RSS 2.0